Camino de Santiago - Dag 3

Drip drop drip drop... Jag vaknar av att regnet strilar ner utanför mitt öppna fönster. Rackarns! Och jag som har bortrationaliserat regnkläder.. (Har det någonsin förr regnat i Spanien på sommaren??) Jag resonerade som så att regnkläder väger för mycket i proportion till hur mycket glädje man kan få ut av dom. Lite vatten har väl ingen dött av?Jaja, upp till bevis då!

Idag gick vägen iaf inte uppåt, utan mest neråt genom skog och kohagar. Här är dom av någon anledning inte så pigga på hagar utan djur som kor och hästar går lösa med en bjällra runt halsen. Alltså, kor kan vara ganska läskiga, framförallt på smala vägar där en ko liksom stannar upp och blänger på en medan man försöker smita förbi.. 

Nu är jag iaf inte så avundsjuk längre på dom som ska gå hela sträckan. Allt gör ont. Skavsår, muskler, fotsulor.. Undrar om man vänjer sig? Undrar om alla andra känner likadant? Jag känner mig som 80 år gammal där jag stapplar fram på stela ben, men alla andra ser helt normala ut. Fast nu hörde jag precis grannen säga till sin kompis på danska "tror du helt ærlig du kan gå imorgen?" Kanske inte bara är jag då.. Men jag såg mamman med femåringen förut, och han skuttade runt som ingenting.. 

Och trots krämpor så kände jag ändå när jag satt och drack öl till middagen att det är synd att imorgon är sista vandringsdagen. Jag får väl komma tillbaka och göra resten en annan gång..