Camino de Santiago - Dag 4

Nu försmäktar jag i Pamplona utan Internet, men jag kan ju skriva nu och ladda upp imorgon..

Jag låter som en reseklyscha men det har varit så otroligt fint idag. Ca 20 grader varmt och strålande sol. Det här är verkligen min grej. Jag har bara två lägen, av eller på, och därför är jag väldigt dålig på att slöa, eftersom jag då bara vill sova, alternativt göra något. När man vandrar rensar man huvudet fullkomligt samtidigt som man inte blir slö fysiskt. Den enda smolken i glädjebägaren är smärtan i ben och fötter. Jag måste se ut som jag har någon skada där jag stapplar fram. Gångstilen är a la Frankensteins monster, dvs helt stel i knäna och hasande. Det gör nämligen ont att sätta ner hälen och rulla över foten. Ont i höfterna, ont i låren, ont i fötterna, ont i skavsåren. Man kan säga att överkroppen tycker att detta är den bästa semestern ever, medan underkroppen får betala priset. Som sagt, jag undrar verkligen hur det hade blivit om jag fortsatt, hade jag vant mig, eller hade jag fått lägga in vilodagar? 

Jag gillar verkligen själva vandrandet, det är helt fantastiskt på alla sätt. Luften, vinden, utsikten, allt.. Och det är så bra tycker jag att varje natt få komma till en riktig säng och riktig mat. Det roar mig inte att laga mat på spritkök. För att inte tala om att slippa bära på sovsäck, tält etc... Det här ska bli min nya grej tror jag, jag kan ju åka hit och gå några dagar eller en vecka åt gången, etapp för etapp hela vägen i mål.. Imorgon blir det hemresa tyvärr. Det känns allt för snart. Tiden har gått blixtfort. Jag längtar redan till nästa gång.. Då kanske DU vill följa med?

Camino de Santiago - Dag 3

Drip drop drip drop... Jag vaknar av att regnet strilar ner utanför mitt öppna fönster. Rackarns! Och jag som har bortrationaliserat regnkläder.. (Har det någonsin förr regnat i Spanien på sommaren??) Jag resonerade som så att regnkläder väger för mycket i proportion till hur mycket glädje man kan få ut av dom. Lite vatten har väl ingen dött av?Jaja, upp till bevis då!

Idag gick vägen iaf inte uppåt, utan mest neråt genom skog och kohagar. Här är dom av någon anledning inte så pigga på hagar utan djur som kor och hästar går lösa med en bjällra runt halsen. Alltså, kor kan vara ganska läskiga, framförallt på smala vägar där en ko liksom stannar upp och blänger på en medan man försöker smita förbi.. 

Nu är jag iaf inte så avundsjuk längre på dom som ska gå hela sträckan. Allt gör ont. Skavsår, muskler, fotsulor.. Undrar om man vänjer sig? Undrar om alla andra känner likadant? Jag känner mig som 80 år gammal där jag stapplar fram på stela ben, men alla andra ser helt normala ut. Fast nu hörde jag precis grannen säga till sin kompis på danska "tror du helt ærlig du kan gå imorgen?" Kanske inte bara är jag då.. Men jag såg mamman med femåringen förut, och han skuttade runt som ingenting.. 

Och trots krämpor så kände jag ändå när jag satt och drack öl till middagen att det är synd att imorgon är sista vandringsdagen. Jag får väl komma tillbaka och göra resten en annan gång..

Camino de Santiago - Dag 2

Efter att ha vaknat mitt i natten av värmen då jag gick upp och lade blöta handdukar över mig, så var det ändå en lättnad i morse när jag stack ut huvudet ur takluckan att se en molngrå himmel. 1400 höjdmeter och 27 km skulle avklaras och det kändes ok att inte göra det i gassande sol. Fast varmt och svettigt var det förstås ändå. I början av vandringen såg jag knappt några andra människor och funderade lite på om jag var tidig eller sen. 

Upp, upp, upp.. Och vägen var insvept i dimma. Men så efter ett tag så kom jag ut ur molnen och möttes av en klarblå himmel.

Jag träffade en svensk ung kvinna och hennes typ 5:årige son. Han hade en sparkcykel men det hjälper inte så mycket när det går brant uppför. Jag frågade hur långt de skulle gå, och hon svarade att det berodde lite på hur det gick men att de hade 5 veckor. Oerhört modigt tycker jag att ge sig ut på ett sådant äventyr med en 5:åring. Eller vansinnigt. Men inspirerande hur som helst. Jag tror att barn kan klara mer än vad vi ger dom cred för.

Uppe på toppen av berget tänkte jag att det var skönt att det ska gå nerför imorgon, men det var innan jag gick den sista etappen, som gick just nerför. Jag kom till ett vägskäl, den ena vägen var "camino de Santiago" den andra var "mildare alternativ väg till camino de Santiago". Kvinnan igår på turistinformationen hade sagt åt mig att jag inte skulle gå den vanliga för den var jättebrant, och jag hade inte tänkt det, men det bar emot väldigt mycket att gå en alternativ väg, så jag gick den branta iaf. Sjukt jobbigt för lår och vader. Det var inte sådär att man var tvungen att klättra ner, så det tog inte på knän, men lutningen var konstant och låren bortdomnade. Jag staplade in i mål.. Vi får väl se hur benen känns imorgon..,

Camino de Santiago - Dag 1

Svetten rinner ner längs ryggen. Fast på ett skönt sätt. På samma sätt som när man är ute och springer eller så, fast nu är det ju bara för att det är varmt. Jag har ju inte börjat gå ännu.. Jag ska alltså vandra här de kommande dagarna på Camino de Santiago, pilgrimsleden mot Santiago de Compostella. Idag flög jag från Köpenhamn till Biarritz och tog en delad taxi till St Jean pied de port i södra Frankrike. Omedelbart så älskar jag det. Jag kan inte alls förklara men den jättefina lilla staden och den vackra solnedgången över bergen som man kunde se från stadens fästning och så den tryckande värmen som liksom påminner mig om andra semesteräventyr från förr. Jag hade bokat ett rum och kom så till ett litet hus i en gränd. Det visade sig vara ett gammalt par som bodde där som hyrde ut rum i deras privata hus. Hur mysigt som helst! När jag kom upp för trappen stod en sån där riktigt trött och snäll Golden retriever och flåsade i värmen. Jag sträckte fram handen så att han skulle få nosa, men utan att ens titta upp på mig så hasade han sig bara 10 cm framåt så att mina fingrar hamnade i lagom position för att klia honom bakom öronen. Okej kompis, tänkte jag, vi skippar formaliteterna. 

I minibussen på vägen hit pratade jag med en man från Stor-Brittanien som numera bodde i Danmark. Han var glad och trevlig och kraftigt överviktig. Han berättade att han skulle gå hela sträckan ända till Santiago de Compostella. En del av mig önskar lite att jag också var ute på det äventyret istället för bara de här få dagarna som jag ska gå, men det gjorde mig också glad bara att höra hans berättelse. Den där förväntningen som ligger i luften.. 

Jag har roligt också med att försöka hanka mig fram på franska. Servitören där jag åt middag skojade friskt med mig och jag försökte hänga med i svängarna med varierad framgång. Han kallade mig Madame och trots att jag ju så sant är en Madame så hade man ju gärna blivit sedd som en Madmoiselle.. :-)