Lund

Jag spontanåkte till Lund i lördags och hälsade på Anna, och det var verkligen precis vad jag behövde! Det var hur kul som helst och väldigt skönt för min grubblande hjärna. På kvällen drog vi till Malmö och gick ut, och det var roligt att få se att världen även befolkas av killar över 19 år. (Jag tycker jättemycket om alla här, men ibland kan det ju vara kul med lite omväxling.)

Jag har börjat att maniskt kolla min mail hela tiden, men i ärlighetens namn vet jag inte egentligen varför. Jag har inget mail som jag väntar på helt enkelt. Men det känns som att jag går och väntar på något. Jag hade samma känsla förut i våras och jag tror att det är väldigt onyttigt. Det är en slags anspänning i kroppen, som när man är stressad eller nervös, och det kan väl inte vara nyttigt att gå runt och känna så hela tiden? Jag vet inte om jag väntar på besked om det där andra stipendiet som jag har sökt. Om det är så så är det urfånigt eftersom jag nästan kan garantera att jag inte får det, eftersom så många söker. Ja, jag har hur som helst fått reda på att jag inte får MFS-stipendiet, har jag sagt det? Det kom lite som en chock för jag var så himla inställd på att det var det som jag skulle vara tvungen att göra i höst. Nu är hösten ett svart hål och jag har så svårt att komma fram till någon bra lösning på vad jag ska göra. Sen vill jag inte göra för mycket innan jag vet att jag verkligen inte åker till Ecuador. Man vill inte få något som man sedan måste tacka nej till. Har ni tips så är det bara att komma med dem!!

Puss och Kram
H

Framtid

Snart är showperioden över och det känns lite vemodigt såklart. Man kan ju inte låta bli att undra när man ska få stå på scenen igen. För det blir såklart väldigt mycket prat om framtiden när man går på en sådan här skola. Det är dags att söka till högre utbildningar, eller ja, helt enkelt låta bli. Man blir inte riktigt klok på vad man ska göra helt enkelt. Jag vet att man inte kan fortsätta inom det här området eftersom det inte finns några jobb. Det kunde ju vara kul att se någon slags statisik ändå, är det verkligen så att 0% kan försörja sig utan att gå på a-kassa? Jag menar hög arbetslöshet är en sak men om verkligen ingen alls kan försörja sig så verkar det ju knäppt... Å andra sidan om jag skulle ägna några år åt detta, vore det verkligen slutet på världen så som vi känner den? Skulle mitt liv vara helt förstört och jag skulle få leva olycklig och fattig i en soptunna? Eller skulle jag rent av kanske vara lycklig över att bara få en chans? Jag bara undrar... Säger inte de lärde att vi bara ångrar sådant vi inte gjort? Jag vet faktiskt inte. Jag vet att jag låter lite hård, men det känns verkligen som att jag inte får eftersom jag måste vara en lyckad människa som inte är arbetslös eller har ett dåligt jobb. Om jag har ett framgånsikt välbetalt jobb men är bitter över att jag inte fått leva ut mina drömmar är jag verkligen lyckligare då? Jag vet inte. Man kan tro på mitt resonemang att jag redan har bestämt mig men det har jag faktiskt inte. Jag är lika hjärntvättad som andra och tror på fullt allvar att det kanske är bättre att vara lyckad på pappret än att vara lyckad innuti. Fortsättning följer.

H