Camino de Santiago - Dag 2

Efter att ha vaknat mitt i natten av värmen då jag gick upp och lade blöta handdukar över mig, så var det ändå en lättnad i morse när jag stack ut huvudet ur takluckan att se en molngrå himmel. 1400 höjdmeter och 27 km skulle avklaras och det kändes ok att inte göra det i gassande sol. Fast varmt och svettigt var det förstås ändå. I början av vandringen såg jag knappt några andra människor och funderade lite på om jag var tidig eller sen. 

Upp, upp, upp.. Och vägen var insvept i dimma. Men så efter ett tag så kom jag ut ur molnen och möttes av en klarblå himmel.

Jag träffade en svensk ung kvinna och hennes typ 5:årige son. Han hade en sparkcykel men det hjälper inte så mycket när det går brant uppför. Jag frågade hur långt de skulle gå, och hon svarade att det berodde lite på hur det gick men att de hade 5 veckor. Oerhört modigt tycker jag att ge sig ut på ett sådant äventyr med en 5:åring. Eller vansinnigt. Men inspirerande hur som helst. Jag tror att barn kan klara mer än vad vi ger dom cred för.

Uppe på toppen av berget tänkte jag att det var skönt att det ska gå nerför imorgon, men det var innan jag gick den sista etappen, som gick just nerför. Jag kom till ett vägskäl, den ena vägen var "camino de Santiago" den andra var "mildare alternativ väg till camino de Santiago". Kvinnan igår på turistinformationen hade sagt åt mig att jag inte skulle gå den vanliga för den var jättebrant, och jag hade inte tänkt det, men det bar emot väldigt mycket att gå en alternativ väg, så jag gick den branta iaf. Sjukt jobbigt för lår och vader. Det var inte sådär att man var tvungen att klättra ner, så det tog inte på knän, men lutningen var konstant och låren bortdomnade. Jag staplade in i mål.. Vi får väl se hur benen känns imorgon..,