Svetten rinner ner längs ryggen. Fast på ett skönt sätt. På samma sätt som när man är ute och springer eller så, fast nu är det ju bara för att det är varmt. Jag har ju inte börjat gå ännu.. Jag ska alltså vandra här de kommande dagarna på Camino de Santiago, pilgrimsleden mot Santiago de Compostella. Idag flög jag från Köpenhamn till Biarritz och tog en delad taxi till St Jean pied de port i södra Frankrike. Omedelbart så älskar jag det. Jag kan inte alls förklara men den jättefina lilla staden och den vackra solnedgången över bergen som man kunde se från stadens fästning och så den tryckande värmen som liksom påminner mig om andra semesteräventyr från förr. Jag hade bokat ett rum och kom så till ett litet hus i en gränd. Det visade sig vara ett gammalt par som bodde där som hyrde ut rum i deras privata hus. Hur mysigt som helst! När jag kom upp för trappen stod en sån där riktigt trött och snäll Golden retriever och flåsade i värmen. Jag sträckte fram handen så att han skulle få nosa, men utan att ens titta upp på mig så hasade han sig bara 10 cm framåt så att mina fingrar hamnade i lagom position för att klia honom bakom öronen. Okej kompis, tänkte jag, vi skippar formaliteterna.
I minibussen på vägen hit pratade jag med en man från Stor-Brittanien som numera bodde i Danmark. Han var glad och trevlig och kraftigt överviktig. Han berättade att han skulle gå hela sträckan ända till Santiago de Compostella. En del av mig önskar lite att jag också var ute på det äventyret istället för bara de här få dagarna som jag ska gå, men det gjorde mig också glad bara att höra hans berättelse. Den där förväntningen som ligger i luften..
Jag har roligt också med att försöka hanka mig fram på franska. Servitören där jag åt middag skojade friskt med mig och jag försökte hänga med i svängarna med varierad framgång. Han kallade mig Madame och trots att jag ju så sant är en Madame så hade man ju gärna blivit sedd som en Madmoiselle.. :-)
1 comment:
Madame blir bra. / Besvärad make
Post a Comment