Dagens skratt

Det finns ett kort jag har liggand epå datorn som bara är så himla roligt, om jag känner mig lite uttråkad eller trött så tittar jag bara på det och så får jag ett leende på läpparna. Ja, eller det är egentligen två kort, och dom är lika roliga båda två, och nu tänkte jag dela med mig till er. Det är inte precis det mest smickrande kort på mig som finns, men jag kan väl bjuda på det! Iaf, kortet är från min och Annas Karibientur där vi seglade med Maria och Mark förra året. Ett av stoppen var Grenada, och för att bryta havsturerna med något annat så åkte vi inåt ön för att gå en tur till några vattenfall som låg där. Vi hade kollat upp med turistbyrån innan (=en tant som råkade ha ett hus vid vägen), och fått tips. Enda problemet var att tipsen var så himla dubbeltydliga. "Ja, det här är ett jättefint vattenfall, och det går en stig dit som ni kan följa utan problem, men det är jättelångt, det är typ 3 km! Det tar nog säkert 6 timmar att gå.." Eh, jaha? 3km, sex timmar? Man fick lite känslan av att tanten inte var den som var ute och hikade frivilligt, så vi tänkte, 3 km, det fixar vi! Men när vi var framme där stigen började så fick vi råd av några andra som sa, ja, det är typ 2 km, men det är lerigt och tar 4 timmar, och dit kan ni bara inte gå! Suck, aja, tänkte vi och gick till ett annat vattenfall.. Några veckor senare dock, så var Anna och jag tillbaka på ön, medan Maria och Mark hade dragit vidare med sin båt. Aha, tänkte vi, nu ska vi minsann gå till vattenfallet! Sagt och gjort! Men efter en bra start med bred väg etc. så svängde vägen av mot "vårt" vattenfall. Nåja, vi gick på, och snart började vi förstå vad varningarna hade gått ut på. Stigen försvann typ helt, och vi följde någon slags liten uttorkad bäck. Växtligheten var tät och man skrapade armarna på vassa växter för varje steg man tog. Dessutom stekte solen och jag kände hur huden brände oroväckande. Jag hade solkräm med mig så jag smetade på mer och mer i ett desperat försök att klara mig undan bränd-gris-looken. Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick. För att inte gå helt vilse i djungeln så fanns det snitslar i riktningen vi skulle, omen ibland hittade vi dom inte, och ibland skulle man klättra ner för stup och det var helt hopplöst! Vi funderade många gånger på att vända tillbaka, men vid det läget så visste vi ju inte om vi ens skulle hitta tillbaka, och om det var längre att gå tillbaka eller att fortsätta, plus att vi nu gick nerför berget, om vi vände skulle vi behöva gå uppför istället! Efter 4 timmar kom vi ut på andra sidan.. Det var ganska komiskt. Vattenfallet låg vid en bilväg som man kunde ta från andra hållet, det visste vi innan, men det var bara lite surrealistiskt att målet för denna äventyrsstrapats slutade med en fanta och asfalterade vägar..

Nu till det roliga kortet. Det är alltså kort på mig och Anna under den här vandringen. Det som är roligt är att det är inte på något sätt kort där vi försöker illustrera att det är jobbigt eller så, utan jag försöker smila upp mig för att ha ett fint ute-och-går-i-djungeln-kort. Jag har heller inte smetat på mig extra mycket solkräm med flit, utan det var bara så jag såg ut helt enkelt. Och Anna ser ju oförskämt fräsch ut! Ah, jag skrattar varje gång.. :-) Om några veckor ska jag ju ut och hika med Annas man Markus i Patagonien, vi får se om det blir lika äventyrligt. :-)

Här kommer bilderna!
Kram
H