Hemma, var ligger det nanstans?

Ja, da var jag hemma igen! Inte hemma som i hem-hemma, men tja, ni vet vad jag menar. Resan gick bra (om du undrade, Ann ;-)) och jag fick krypa ner i min sang runt midnatt igar.. Jag lovade ju att jag skulle blogga lite fran Sverige ocksa, men sa blev det inte, sa jag kanske borde uppdatera lite? Jag har alltsa firat pask hemma i Norrkoping, och hann ocksa med en liten svang till Goteborg dar jag fick uppleva en akta "DesperateHousewifes-kvall". Inte illa. Jag fick traffa en hel del av mina nara och kara, och det var skont att fa prata ett sprak som man faktiskt beharskar i nagra veckor. (Aven om jag anda maste fa beratta att jag faktiskt stallde en fraga pa lektionen idag, *lite stolt*)

Jag funderar ibland pa hur personlig man ska vara pa en sadan har blogg. Ibland far jag lust att skriva saker som kanske inte passar sig egentligen att vara sa oppen med, men a andra sidan sa blir det ju lite platt om man inte bjuder pa nagra av sina privata tankar.

Ibland fragar folk om hur det ar att komma hem sadar "pa semester" i nagra veckor, och det vanligaste svaret pa det ar saklart att det ar jattekul. Det ar fantastiskt roligt att fa traffa alla, fa ata lite leverpastej och se pa "Sa ska det lata". Men en kansla som dominerar mycket, bade nar man ar hemma men kanske framforallt i resefasen ar en overklighetskansla. Det ar som att man drommer, fast man vet inte vilken varld det ar som ar drom och vilken som ar verklighet. Den kanslan kan jag fa aven nar jag reser, som nar jag ar och halsar pa i Ecuador. Men den kommer inte om det inte finns nagon vardag inblandad, alltsa om jag aker pa en vanlig semesterresa. Sa nar folk har i skolan fragar mig hur jag har haft det sa forsoker jag ibland beratta om den har kanslan (en stor anledning till det ar att jag inte bara vill saga "Ah, jattebra" utan pa nagot satt vill komma med nagot mer informativt), men jag moter sallan nagot igenkannande i deras blick. Jag forsoker forklara att det ar en marklig kansla "att komma hem". Att traffa personer som man tycker jattebra om men som man inte sett pa flera manader ar naturligtvis jattekul, men ocksa markligt. Overkligt. Detta galler ocksa i hogsta grad pojkvanner/flickvanner. Jag har ju av nagon marklig anledning haft en hel del langdistansforhallanden i mitt liv, och jag fascineras lite av hur man skiljs och mots. I vissa Hollywoodflimer sa skildras sadana moten med folk som springer i slowmotion och springer in i sin alskades armar under pampig musik, men jag har traffat fa som beskriver verkligeheten pa det sattet. Det finns en scen i filmen "Ater till Cold Montain" (Sluta las nu om ni inte vill veta slutet ;-)) Dar iaf sa har killen varit borta i flera ar och alla tror att han har varit dod. Sen plotsligt en dag kommer han bara gaende nerfor berget mot sin fastmo. Deras mote ar en sa otroligt realistisk skildring av hur det egentligen kanns. Jag antar att jag nu borde beskriva det hela, men det ar inte sa latt. Overklighetskansla. Och ibland ocksa en "jasa, det ar sa dags att komma nu!" Se filmen...

Nu ska jag ga i parken!

Puss och Kram

H